Tränare Elisabeth

Vad svårt det är att ta kritik. Först ska man liksom värja sig litegrann mot attacken, för det är så man upplever den, (i vissa fall inta försvarsställning) och sen ska man lyssna igenom den i sin hjärna en gång till för att kunna ta till sig, eller skjuta ifrån sig. Om den känns lite orättvis reser sig håret på armarna till taggar och så börjar man fundera över vem "sändaren" är och vad det är som gör att "sändaren" reagerar som han eller hon gör och vad det är som gör att den människan skickar över kritik som jag kanske inte ens har bett om.

Tror det är en av grundreglerna vad gäller kriticism. 1. Ge feedback till den som vill ha det.

Sen kanske följande kommer : 2. Gärna i formatet ros-ris-ros....eller är den förlegad? (sportkommentatorerna har ju alltid jobbat enligt tesen ris-ros-ris). 3. Gör den kreativ och föreslå en förändring/förbättring.

Den som inte misslyckas, eller får kritik drivs ju inte framåt på samma sätt som den som är öppen för kritik, som lyssnar och tar till sig. Den som hela tiden aktivt jobbar för att föras framåt.

Ibland blir jag dock så "himla trött" och kan känna att jag inte orkar jaga och jaga och jaga.
För den där jakten är eternal. Jag skulle vilja sätta mig ned i soffan och känna att OK, den här kunskapen och den här drivkraften som jag har nu, den räcker. Jag behöver inte utvecklas inom varken det ena eller det andra området på ett halvår. Jag vill flyta på ett tag och låta allt "duga" som det är. Sen kan jag ta ett steg till. Åt vilket håll det än må vara.

Är hemkommen med en vit, bortdomnad vänsterfot. Tillbringade kvällen i skyhöga klackar och varken fötter eller ben är vana vid annat än sneakers oavsett om jag har utekväll eller vanlig kväll. Brutna ben och smärtande muskler har ju inte tillåtit annat än fötterna på jorden.

Många "sanningar" vill ofta presenteras dagen innan dagen efter och denna sena afton fick jag kritik för den blogg jag skriver här på primavi och kritiken handlade om att jag är en väldigt energirik och glad person men jag förmedlar för mycket energi och för mycket positivism, och eftersom man ändå kan ana ledsen så borde jag släppa fram mer ledsen och visa det.




Jag svarar på träningsfrågor här på primavi och skriver artiklar till primavis hemsida.
Jag har inte fått några direktiv om hur min blogg ska se ut, men min tanke från början var att den skulle handla om livsstil och hälsa. Det är ju ett vitt begrepp och allt som gör ett liv ingår ju givetvis i din livsstil och den påverkar din hälsa. Så jag har ju gjort det lätt för mig i min kategorisering.

Jag har ledsna stunder som alla andra. Jag ser det som att jag har en "budget". Det finns en "budget" för det mesta. Sova, träna, äta, umgås med vänner, städa, göra ärenden etc etc. Jag har också en budget för "ledsen". Det är OK att vara ledsen, men jag har inte "råd" att vara ledsen för länge. Ibland har jag inte "råd" att vara ledsen alls för jag har en kund framför mig som förväntar sig att jag ska leverera den tjänst han eller hon betalar för. Jag behöver inte slå över och slå klackarna i taket när inte mitt inre motsvarar den känslan, men jag kan givetvis inte heller kasta mig i famnen på mina kunder och börja gråta.

Min budget för ledsen, sårad, bedragen, lurad, orolig, rädd ...you name it, överskreds för många år sen. Så nu jobbar jag på att hålla den delen stången. Livet FÅR kosta, men inte allt jag har och inte hela tiden. Det är så jag tänker.

Jag är otroligt nyfiken på vad livet har att erbjuda mig och mina barn och nära och kära och känner mig tacksam över att jag har förmåga att älska, att våga, att jag har kvar min tro, en massa hopp och en känsla av att betyda.

Jag är varken befriad från cynism eller sarkasm och det brukar skina igenom ganska tydligt när jag vässar pennan, och även om alla eldar ger ifrån sig rök så häver jag bara ur mig dem i offentlighet om jag kan göra det med ett leende.

Det finns saker som jag inte kan påverka.

Det finns saker som jag inte kan ändra på-

Och nu säger jag det som alla "jag-är-min-egen-terapeut-er", säger, jag kan bara bara bara påverka mina egna tankar kring hur jag själv ser på saker och ting. Inte hur saker och ting egentligen ligger till.

Hjärnan är en mäktig apparat.

Och som jag snott och säger : "Det jag tänker på växer".

Jag odlar gärna fröet till en solros i mitt inre och tänker så hårt på den att må den växa så det knakar...