Ebba

Alarmet ringer,. Jag vaknar och tänker att så här tidigt är inte humant att gå upp men kliver ändå upp. Torsdagar är en fysdag, benstyrkan ska förbättras innan jobbet. Fyspassen kallas för SPR "stark på riktigt" och vi håller till på Thaiboxningsklubben. Tränaren är grym. Han plockar fram viljan i mig och med oändligt många variationer på övningar tröttnar jag aldrig. Jag ser mig om, alltid samma morgonpigga gäng. Alla är fokuserade och har siktet inställt på vad som komma skall. De andra tjejerna är starka. Riktigt muskulösa. Jag gillar att titta på dem under träningen och det peppar mig. De kör, de har inget stopp, kämpar till klockan piper och vi får ett par sekunders vila. Det är varmt, svettigt och någon skojar om att det borde kallas för bikramfys istället för SPR med tanke på hur blött det alltid är på mattan och att vi kan vrida ur kläderna när vi är klara. På darriga ben beger jag mig sedan till jobbet.
På lunchen idag ska jag instruera ett pass på Sats, spinning i 30 min och core i 30 min.
Jag funderar på vad jag kan göra för att de som tränar för mig ska vilja bli lite bättre för varje gång, precis som jag vill när jag tränar på klubben.
Vad kan jag säga? Vad peppar dom?
Jag frågar ibland men får aldrig ett konkret svar. Jag tänker då att de kanske inte vet.
De som går på de här passen är i flera fall nya i träningssvängen. De känner inte sin kropp än. De vet inte riktigt vilken "knapp de ska trycka på för att hålla ut det där lilla extra" men de kommer lära sig vad som triggar dom att kämpa hela vägen. När jag ser att de hittar det, när de har format ett mål och med småsteg blir starkare, orkar mer blir jag glad. Jag hittar mer energi inom mig som jag vill dela med mig av och jag vill tro att det inspirerar och motiverar de som tränar. Det är svårt att vara sur om någon ler likadant måste det vara närman tränar. Kämpar instruktören, kämpar deltagarna och kan man göra det med glädje måste det bara bli bra! Eller?