Tränare Elisabeth

Idag är vi bra. Vi är himla bra. Hon, min avkomma, vaknar först och väcker mig genom att öppna och smällstänga i (mina) garderobsdörrar. Hon är ledig. Fixardag. Vi börjar med att surra reservdäcket på plats. Jag håller, hon skruvar, jag puttar in däcket där under, knäliggandes på asfalten, jag håller, hon skruvar. Fy f*n vad vi är bra! Som det heter på studentspråk. Hon har tålamod med människor och saker. Jag har tålamod med människor. Hon läser noggrant arbetsbeskrivningen och sätter ihop ett cykelställ för tre cyklar och för en silverpil utan dragkrok. Tillsammans får vi det på plats. Fy fabian vad vi är bra. Som det hette fram till jag var 18 och flyttade hemifrån. Vi hänger på en cykel och åker till hennes cykelmeckarkompis som stålfräser bort låset. Vi tror att lillebror har låst och svalt nyckeln för den gick inte att hitta någonstans och detta går fortare än att föda honom med katrinplommon. Tror vi.

Bredvid cykelaffären finns en tom p-plats, som att vinna på den lott vi aldrig köper. Härligt. Jag ser Synoptik och säger till min lilla söta "Åh Synoptik, undrar om de har glasögon"?. Hon tystnar. Och ni vet. Och jag vet. Vi fnittrar järnet. Knip-fnitter. (I min hjärna sa jag "undrar om de
har just de glasögon jag vill ha")
Vi passerar en butik. "Regnpris. Paraply 100:- vid regn, 250:- ordinarie pris". Vi skrattar i det rimliga(?) i detta orimliga och undrar "Hur tänkte de egentligen?".

Soptippsbesök. Jag älskar soptippen. Slänger en lampa. Dröjer mig kvar vid elektronikcontainern. Vad mycket bråte. Kanske historia. Kanske minnen. Kanske kärlek. Kanske ilska. Kanske besvikelse. Kanske slänger vi en massa gamla känslor? Eller så bara slänger vi. Jag älskar slänger. Jag slänger och gör tomrum och känns det tomt fyller jag på med nytt. Som nu denna gång. Jag tittar med glädje på min nya golvlampa. Den är kul och glad och bara så himla härlig. Den är så himla härlig att det andra som var härligt tillsammans med den gamla golvlampan helt plötsligt känns som om det också borde ta en tripp till tippen.

Mina ben är trötta efter en veckas skubbande i Hälsingelvåta sankmarker och Leksandskulliga milspår, Lidas 17,9 i högsommarsol samt gårdagens 90 min spinning med Mikey. Jag bestämmer mig för att inte. Eller jag bestämmer mig för att nästan inte. Det blir 30 min lätt joggande som följs av ett par drag i maskinerna och tamparna på gymet. Jag funderar lite så här. Mest för att jag inte har så mycket speciellt att fundera över kanske. De korta killarna. De korta killarna med de bulliga armarna. Vad är det som gör att de flesta av dem jobbar med en så kort rörelsebana? Tror de att de byggar bullar på biceps ju kortare rörelsebana, lite som i pumpa-upp-sig-bara-på-toppen, eller har de verkligen ingen koll på att de ändå är lite längre än de är och att det finns utrymme för att förlänga hävarmen?
Ja, det finns mycket vidunderligt att fundera över en sån här fantastisk dag!

Lev gott! Och väl