Ebba

Dagen med stort D är här, nu skulle man tro att det handlar om något trevligt. Inte alls, mitt knä har fått en konstig knöl så jag ska till Artrokliniken för att se vad det kan vara. Min och andras gissningar är att det är en broskknöl som har blivit till för att skydda knät. På en löprunda för ca en månad sedan sa det "knäpp" på utsidan av knät och jag fick halta hem. Det kändes som om något lossnade. I tron om att det ska ge mig sig har jag hoppat över löpningen och tränat konditionen på annat sätt.
Saknar löpningen enormt! Av två anledningar.
Löpning är skönt, man får en tid för sig själv, rensar/ sorterar tankarna, kommer på nya ideér och när andra andningen kommer känner man sig oövervinnlig som att man skulle kunna springa hur långt som helst. Det är iof inte sant för efter ett tag smyger ju tröttheten fram och lägger sig i och tillslut kan man inte stå emot den längre men ju längre man står emot tröttheten desto bättre blir passet.
Den andra anledningen är att jag behöver få springa, tränar man kampsport måste man löpträna annars orkar man lika mycket. Att sparras är jobbigt och kan man underlätta med bra kondition så gör man det.

Många som idrottar får skador, axlar, knän. Inflammationer etc. Vad det beror på kan diskuteras och är såklart individuellt. Okunskap, felbelastningar, för mycket ensidig träning, för lite vila. Fel skor, listan kan göras lång. Jag vill inte bli en av dom som inte kan göra vissa saker pga av en skada. Jag vill kunna fortsätta men det jag gillar och inte bli tvingad av att välja bort något. Jag får vänta och se, kanske är det ingen fara alls. Kanske får jag ett piller och smärtan försvinner, kanske inte... Som sagt, jag får vänta och se.

På tal om skador och viljan av att göra det man gillar. Jag har en kompis, han älskar att springa. Är smal som en pinne och har lika mycket fett på kroppen som en apelsin har under skalet. Inget alls med ao. Han springer maror över hela världen. Han har fått ont i sina vader. Trots en elak smärta fortsätter han att springa, mil efter mil. Jag skakar på huvudet och tänker "Varför hittar han inte en annan motionsform? Han kan få kroniska problem".
Åter till mig, skulle jag sluta med det jag gillar? Ett ärligt svar är tyvärr - troligen inte. Jag skulle försöka tills det inte går längre och sedan när det inte går längre vet jag inte vad jag skulle göra. Jag håller tummarna för att jag inte kommer få uppleva det utan att jag bara har överdrivit och att jag har gjort en höna av en fjäder.