Tränare Elisabeth

För något år sedan spände jag blicken i en tjej på Bodypumpen och sa "jag vet vad du orkar, lägg på en femma på varje sida". Hon tittar tillbaka på mig. Tänker. Gör. Och fixar det.

Häromdagen skulle jag hjälpa en tjej att cykla på sittcykeln. Hennes fot åker ur pedalen hela tiden. Efter att ha kämpat både hon och jag utbrister jag "nej, nu går jag och köper silvertejp och tejpar fast dig".

Igår hamnar jag i mentalt och kroppsligt transtillstånd efter att blicken landar på en av mina spinningkunders otroligt starka, rappa, rytmiska, flödande cykelben. I framåtlutande position tippar ena benet en aning inåt. I upprätt position rakt. Mitt tränarjag tänker "tajt gluteus och tractus". Vilket jag också ventilerar. Samtidigt som jag säger att jag hamnar i trans av hans härliga teknik och hans starka ben.

Första situationen är en tjej som efter klassen kommer fram till mig och säger "tack för idag. Jag vill bara berätta en sak. Jag har haft cancer. Jag går ännu på behandling. Du är en första som sett mig som att jag är frisk och pushat mig på det sättet. Jag uppskattar det otroligt mycket. Det var en jättehärlig känsla". Jag fick brottas något så galet med mig själv att ta in det hon sa. Dels smärtan, dels min egen, om än ovetande klumpighet, sen hennes tacksamhet över något som jag upplevde som klumpigt men kanske ändå kunde relatera till. Mycket känslor! Hon är fantastisk. Hon inspirerar mig.

Den andra är en tjej i rullstol. Hon är en envis fighter. Tar sig till gymmet och gör oss andra varse om alla knäppa trösklar, trappor och hinder vi inte ens ser som hinder. Hon har humor. Hon skrattar när jag säger att jag ska tejpa fast henne och sen komma och klipp bort henne om ett par timmar. Om jag glömmer får hon sitta till i morgon bitti Hon inspirerar mig.

Tredje. Killen kliver fram och säger att han ska förklara för mig varför benet tippar. Han har en neurologisk skada. I den här åldern så finns inte längre "sjunka-genom-jorden-alternativet". Jag har för många snedtramp på CV:et för att sjunka mer. Jag får helt enkelt tåligt ta emot slaget. Han utdelar det inte. Jag är bra på det själv. Han är fantastisk. Mitt hjärta bara svämmar över. Han berättar om hur det ser ut kring sjukdomen med tillägget att behandlingarna är dyra för allas vårt gemensamma skattekonto. Jag anser att det är så det ska vara. Han inspirerar mig.

Så läser jag i dagens tidning om Bertil på AMF som skeppar över sina pengar till Peru, för att slippa skatta i Sverige. Jag VILL skatta i Sverige och alla Bertilar äcklar mig. Jag vill skatta och jag vill att min skatt ska gå till att hjälpa, behandla, bota, stärka, lyfta och underlätta för de tre fantastiska människorna jag berättat om här ovan. Samt alla andra som drabbas av sjukdom och orättvisor.
Jag tror på care and share (måhända kunde kungahuset klara sig utan mina skattemedel). Så här känner jag. Bertil, om du, av någon dum, sorglig anledning en vacker dag blir sjuk och behöver hjälp av vårt samhälle. Då hoppas jag innerligt och varmt att mina skattepengar kan komma dig till godo!!

Njut av solen. Tänk att vi kan!!!