|
|
|
|
| Mat & Dryck » Hälsa |
Läs utan att döma
|
Jag skulle aldrig våga berätta det här för någon. Skammen är för stor. Jag är livrädd för att någon ska få veta. Det enda jag vågar är att skriva om det så här. Det vore så otroligt skönt om någon kunde lyssna utan att döma och utan att veta vem jag är.
|
Jag är en tjej på 16 år. Mitt "matproblem" började för lite mindre än två år sedan. Jag har alltid haft en väldig aptit och åt mer en alla andra. Jag åt "normal" mat, det som bjöds alltså, men jag älskade godis och chips. Jag kunde längta tills helgen då man fick äta godis. På tillställningar där det t.ex var fri tillgång på chips kunde jag äta kolossala mängder bara för att det var gott. Funderade aldrig på min vikt eller vad som egentligen var nyttigt utan att för den skull äta extremt onyttigt.
Så en dag när vi var på utlandssemester och jag stod i bikini och tittade mig i spegeln slog det mig vilken stor mage jag hade. Jag var inte fet eller så men det kändes som jag hade en degklump på magen. Magens mått jämfört med benens vara ju ganska brett! Inte alls kvinnligt! Resten av den semestern gick jag och skämdes för min kropp. Jag virade handuken runt kroppen och stannade inne någon dag på hotellet för att slippa visa min fula kropp. Hur hade det kunnat gå så här? Hur hade jag kunnat vräka i mig onyttigheter utan att tro att det skulle få konsekvenser?
Det var sant att jag hade gått upp i vikt. Jag vägde då 65 kg och hade hela mitt liv varit smal. Nu skulle här bli ändring! Men jag älskade ju mat! Det gick inte alltid så bra det här med att spara in på maten, jag var inte så bra på att banta, men jag lärde mig småknep. Jag drog först in på frukosten, åt en knäcke macka eller en halv banan med fil. Inte alltid faktiskt för att gå ned i vikt, mer bara för att jag inte skulle se så stor ut om magen. När jag inte åt så mycket så såg min mage inte lika stor ut som den egentligen var. Jag kände mig också smalare, och mer tillfreds. Potatis var onödigt. Jag tog bara en liten och gömde resten under ett berg av sallad så att mamma inte skulle märka.
Om jag åt själv slängde jag ofta mat så mamma trodde att jag hade ätit. Ingen märkte någonting. Jag åt ju normalt, mer än alla kompisar i skolan! Jag började jämföra min tallrik med andras och vad jag såg förfärade mig. När jag kämpade för att få i mig så lite kalorier som möjligt åt jag ändå mer än alla mina kompisar! Jag åt mer än de vuxna manliga lärarna! Vad var detta? Vad är jag för en matmissbrukare! Varje mål blev ett noggrant planerande och räknande.
Förut hade min favoritmat i skolan varit köttbullar och gräddsås, nu fasade jag för dagen då denna rätt serverades. Jag började äta extremt nyttigt. Massa sallad, grönsaker och frukt. Det gjorde mig efter ett tag inte så mycket. Det är faktiskt mat som jag idag tycker väldigt mycket om. Jag skulle kunna leva bara på sallad och grönt, helt enkelt för att det är gott. Man jag gillade ju andra saker också. Det konstigaste var att under denna period kunde jag äta nästan hur mycket onyttigheter på helgen som helst. Jag drog in på maten istället, och tog en extra promenad. Ingen märkte något.
Tjejen som åt helt normalt (det var ju faktiskt sant, hon åt precis som man skulle göra!) började gå ned i vikt. Det gjorde henne glad.
Jag minns inte riktigt när jag började träna. Jag minns bara att mina matvanor ändrades före mina motionsvanor. Jag har alltid varit bra på idrott. Trefaldig km-mästarinna i höjdhopp, alltid starkaste tjejen i armbrytning, bra i konditionssporter och inte helt kass på bollsporter heller. Jag hade aldrig tränat speciellt mycket men alltid ansetts som vältränad. Nu började jag i alla fall att löpträna. Inte så värst mycket i början. Löpning någon gång i veckan. Sedan Friskis & Svettis. Löpning några mer gånger, ridning, lite cykling, promenader. Åt jag för mycket kände jag mig tvungen att motionera mer. Det var tvångsmässigt, men jag mådde faktiskt bra av det. När jag rörde på mig mycket kunde jag äta mycket.
Det hände någon gång att jag åt riktigt mycket för att jag visste att jag skulle ut och springa senare på kvällen och något kom emellan så jag kunde inte ge mig ut och springa. Vilken panik! Jag har vid några tillfällen tänkt på att spy upp maten. Jag har böjt mig över toaletten med fingrarna i halsen. Längre har jag dock aldrig kommit. Inte ens det klarar hon- fegisen!
Träningen trappades upp mer och mer. Jag kände mig glad av att träna. Jag kunde få lyckorus när jag var ute och sprang. Jag kände mig nöjd med mig själv när jag tänkte att jag var en "sporttjej". Då kunde jag ju också äta. "Sporttjejer" behöver mycket mat. Men rätt sorts mat. Godis ätandet slutade jag med helt för att ge plats för mer mat. Mina föräldrar märkte ingenting. Jag kom på knep för att få dem att tro att jag åt godis. "Jag tar fikat inne på rummet", sa jag. Och så åkte bullen i soporna.
Som sagt så tränade jag mycket. Intensivjympa på Friskis & Svettis 2 gr/vecka, löpning 1 mil 1 gr/vecka, löpning 1,5 mil 1 gr/vecka, ridning 3 gr/vecka, jympa i skolan 2 gr/vecka, cykling till skolan 1 mil (sammanlagt fram och tillbaka) 5 gr/vecka, styrketräning på rummet 1 gr/vecka + lite promenader vid för mycket mat och cykling till stallet. Jag var faktiskt lyckligare än någonsin.
Men mensen försvann. Eller det gjorde den egentligen för ca 2 år sedan. "Några månader efter den där Kreta resan som mamma beskrev det". Hon visste inte hur rätt hon hade. Jag och mamma gick till ungdomsmottagningen när den hade varit borta i ca 1 år. Ingen, varken mina föräldrar, jag eller gynekologen kunde förstå varför den var borta. Jag åt väldigt mycket. Visst jag rörde på mig, men elitidrottaren tränar flera gånger varje dag! Hon är smal, men inte för smal. Efter några hormonprover där det visade sig att mina östrogennivåer var lite låga fick jag tabletter. Min mens kom alltså tillbaka och jag äter dessa tabletter än i dag.
Dagarna flöt på fyllda med träning och jag var lycklig. Visst det krävde lite planering för att få tid med den och skolan som jag alltid tagit på största allvar. Jag gick ut med MVG i samtliga ämnen. Jag hade ju en egen häst också som jag delade med syster. Behöver jag skriva att jag är ganska bra på planering. TV- tittandet har helt fått läggas ned och kompisarna ser jag inte så ofta. Men så länge jag är vältränad är jag glad och nöjd. Livet leker.
Detta var för ca 2 veckor sedan. Benhinneinflammation. Jag kan inte träna. Jag älskar min träning och mår bra av det! För jag har ju förbättrats enormt! Från att orka ett vara runt spåret (2,5 km), till att ta sig runt 8 varv och fortfarande vara pigg! Att inte få träna. Det kryper i kroppen på mig och jag vill bara ut och springa, studsa och hoppa! Jag kan inte njuta av en kväll framför TV och att bara sitta stilla när jag inte motionerat först. Det känns inte som om jag är värd det.
Jag väger idag ca 53 kg. Jag vet att jag är smal. Jag får kommentarer om det ibland. "Jag vet", säger jag. "Men det är så, vi föds olika, jag har varit smal hela mitt liv. Jag som äter som en häst".
Nu när jag inte kan röra på mig har mitt matkontrollbehov förstorats en så där tio gånger. Måste ständigt tänka på hur många kalorier allt innehåller och vad som är fettrik mat och vad som är ok att äta. Grejen är att jag inte vill gå ned i vikt, jag vill inte bli smalare, då vet jag att det är mina muskler som försvinner. Jag vill gärna ha muskler. Men samtidigt tycker jag att jag ser för maskulin ut. Jag vill väga mer, men vågar inte gå upp i vikt för att då kommer allt sätta sig runt magen. Det låter sjuk. Är sjukt.
Det här är en jobbig period. Ena stunden får jag panik för att jag inte åt så jätte mycket till frukost. Det känns som om kroppen "äter på mina muskler". Jag får ångest och äter en macka. Mätt. Jätte panik! Jag kommer bli tjock! Håller på att börja gråta. Jag mår som sämst när jag är mätt för då känner jag mig tjock. Fast jag vill egentligen gå upp i vikt. Jag tänker att det är bäst att försöka hålla min vikt nu och försöka gå upp i vikt när jag kan träna. Då kan jag gå upp i muskler inte i fett som jag gör nu.
Hur mycket behöver en tjej på 53 kg äta när hon inte rör på sig? Jag tittar på kompisarna i min närhet. Men! De äter ju inte! Jag har normal ämnesomsättning, det vet jag, så jag borde behöva lika mycket som dem. Men jag blir inte mätt på det! Fyller magen med massa sallad och känner mig fet och äcklig. Varför har jag ett sånt matproblem? Jag tycker mycket om mat. Jag gillar matprogram och att laga egen mat. Då kan man dessutom laga extra nyttig mat.
Jag får nog ändå säga att jag har väldig koll på olika näringsämnen och så vidare. Till skillnad mot min pappa. När han ska laga mat får jag noga planera in det och äta lite mindre måltiden före. Annars är ångesten ett faktum. Ingen märker något. Alla skulle förmodligen säga att jag äter väldigt mycket. Men om jag gör det, varför har jag då gått ned i vikt under denna "benhinnesinflammation-viloperiod"? Väger nu ca 52. Hjälp! Jag vill inte gå ned i vikt! Nu håller jag på att börja gråta! Att detta ska vara så svårt!
Jag kan inte begripa hur vissa människor fungerar. De kan gladeligen hoppa över ett mål mat. Men mat är ju gott! Vissa äter inte men de är ändå inte smala! Konstigt folk! Jag vill kunna äta mycket utan att gå ned i vikt. Man jag får jätte ångest när jag äter mycket. Eller en stor portion pasta sallad kan gå rätt bra. Men tänk att äta en riktigt stor pizza utan att springa efteråt! Jag äter aldrig godis nuförtiden. Det gör mig faktiskt inte så jätte mycket. När jag tillåter mig själv att äta en godisbit motsvarar den aldrig förväntningarna. Då äter jag hellre mat istället. Jag är lite orolig inför helgen då två kompisar ska sova över. Då blir det alltid massa godis och chips. Och jag som inte kan träna dagen efter längre! Måtte mina ben bli bra snart!
Jag fasar också inför badsäsongen. Tänk att behöva visa min spinkiga kropp i bikini! Mina pinnar till ben och mina maskulina breda axlar! Och så har jag absolut inga bröst! Och så min mage på det! Även fast det inte är så mycket fett på den är jag väldigt bred över det partiet. Jag ser ut som en kille! Varför har jag fått en så okvinnlig kropp? Min syster har vackra kurvor och har fått riktiga bröst. Så vill jag också se ut. Fast jag vill vara vältränad och ha muskler! Utan att se manlig ut...
Jag skulle aldrig våga berätta det här för någon. Skammen är för stor. Jag skulle aldrig våga se min mamma i ögonen igen. Med pappa är det ännu värre. Det är världens bästa föräldrar. De har alltid stöttat mig och jag har inte känt att det funnits höga krav på mig. Jag vet inte var detta kommer ifrån. Men vad vet jag. Jag kanske är helt normal? Jag hör mina kompisar prata om att de äter så mycket hit och äter onyttigt dit. Pyttsan! Jag tycker inte en macka till frukost är mycket! Jag tänker ibland att det inte är så farligt att slarva lite med maten. Men så sätter man på TV och där står Anna (eller vad hon nu heter) i du blir vad du äter och predikar motsatsen. Jag vet att de människorna som är med i programmet är extrema och behöver hjälp och att jag inte borde ta åt mig så mycket. Men det går in i alla fall. Jag kan inte låta bli att läsa i tidningen om de senaste bantningsknepen även fast jag inte vill banta.
Jag längtar tills jag kan börja träna igen då jag inte behöver ha lika mycket koll på maten. Måste bara orka igenom några veckor till. Utan att gå upp i vikt... Och nåde dig om du går ned!
Som sagt är jag livrädd för att någon ska få veta. Det enda jag vågar är att skriva om det så här. Jag har egentligen ingen fråga att ställa. Jag vill bara skriva av mig och det vore så otroligt skönt om någon kunde lyssna utan att döma och utan att veta vem jag är. Tack för att du läste!
Bim Åkers
Datum: 08-04-11
|
|
|
|
|
|
| Annonser |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Utskriftsformat
Tipsa en vän!
